Boken, sinnena och ständigt föränderliga berättelser

Människor har sedan urminnes tider haft en märklig makt – berättelsens kraft. Den fanns i de viskade myterna kring uråldriga eldar, och den lever nu i tjocka, inbundna toner eller i glödande skärmar. Yuval Noah Harari kallar det vår arts superkraft. Djupinlärning kan vara maskinens rike, driven av rådata, men vi människor finner vår inlärning i hjärtat av välberättade berättelser.

Tänk på själva orden som kartan och våra sinnen upptäcktsresande. Cassandra Clare visste detta när hon skrev om ord som förvandlade oss, precis som Stephen King gjorde när han liknade böcker med magi man kunde ha i fickan. Maskiner kan analysera data, men vi analyserar berättelser. Varje mening erbjuder ett handtag, ett steg på en okänd resa som samtidigt är universell och djupt personlig.

En bra bok är aldrig en rak, asfalterad väg. Den slingrar sig och förgrenar sig och speglar labyrinten av våra egna tankar och upplevelser. Vi backar, pusslar och spårar om våra steg, inte bara genom den bokstavliga texten, utan genom våra minnens hålor. King hade rätt – de bästa böckerna håller sina hemligheter nära och avslöjar dem långsamt som skatter som grävts fram en efter en.

Strukturen i en bok ger paradoxalt nog frihet. Sidor fungerar som språngbrädor, men inom dem hoppar sinnet och dröjer sig kvar. Frågor bildas, förutsägelser blommar, bara för att krossas och reformeras med en överraskande bladvändning. Till skillnad från en kurs är en bok inte en fabriks löpande band som kör ut en standardprodukt. Och medan ett spännande spel kräver finslipade reflexer, ber en bok bara att ditt sinne ska vara aktivt, din fantasi en villig deltagare.

Det tryckta ordet, kodexen, har bestått av goda skäl. Gutenbergs press lät kunskap spridas, och med den, det mänskliga intellektets eld. Precis som dessa forntida filosofer, från Perikles till Sokrates, förstod det talade ordets kraft att lyfta tanken, håller vi fast vid det skrivna ordets vikt. Det ger oss utrymme att andas när den obevekliga takten i en teknikdriven värld blir för hög.

Men kan vi göra upplevelsen ännu mer uppslukande? Föreställ dig interaktiva böcker – inte sådana som överger det skrivna ordet, utan förstärker det. Subtila ledtrådar kunde fokusera uppmärksamheten, annoteringar kunde blomma ut i sammanhangsrika popup-fönster… även simuleringar. Tänk om läsaren för ett hjärtstoppande ögonblick inte bara kunde kliva in i berättelsen, utan se konsekvenserna av en huvudpersons val utspela sig genom noggrant utformade scenarier? Detta skulle inte späda ut boken, utan intensifiera den.

Maskinen kanske föder upp sina egna former av intelligens och hämtar kunskap från oceaner av ren data. Desto större anledning för oss att hålla nära vår superkraft av berättelser. Boken är vår smedja, inte vår relik. Låt oss anamma sätt att få lågan att brinna ljusare, för att fördjupa vår egen inlärning när världen omkring oss förändras på sätt som vi knappt kan förstå. Vi har alltid använt berättelser för att förstå, och när vi står inför framtiden kan de bara vara vårt bästa verktyg för att ligga steget före.

Författad av

LarsGöran Boström